lördag 22 maj 2010

Vad är lyckan värd?

Det undrar jag varje gång. Varje gång jag tillbringat några dagar med de finaste människor jag känner, på den plats där jag hör hemma. För varje gång gör det lika ont efteråt. Lika ont att veta att nu dröjer det veckor, kanske månader, kanske ännu längre, innan jag får vara med igen. Innan jag får träffa några av dem som, näst Trollet och gammeltroll, betyder mest för mig. Veckor och månader, när jag i princip bara träffar Troll och gammeltroll utanför jobbet. Veckor, där fredag och lördag bara betyder att det är färre personer inloggade på Facebook. Veckor där ensamheten skär öppna sår i min själ.

Det gör ont i vanliga fall, men efter en så lyckad helg som den förra gör det mer ont än annars, ibland närmast outhärdligt. Det är ibland lättare att helt leva utan tillhörighet, än att få smaka den en stund, för att sedan åter vara ensam. Lättare, men inte bättre. För trots allt är lyckan, den korta men underbara, värd detta. Värd all längtan och all smärta. Värd de tårar jag alltid fäller på vägen bort från den plats där jag hör hemma, på väg till den plats där jag bor. Ni är värda detta, vänner. Var ni än finns.

2 kommentarer:

C sa...

*kram* Vi saknar dig med! Uppsala vore en mycket bättre stad om du också bodde i den! I Årsta till exempel, där finns det fina lägenheter! *tycker*

Rouva sa...

Håller helt med C!