Sunday afternoon blues

Har åter haft en underbar helg i Uppsala. Vänner jag älskar och en lugn och avkopplande tågresa hem i första klass (som SJ bjöd på, heja, heja!), och sedan en kramigt och gosigt Troll i famnen. Hon var hos mormor och morfar, självvalt, och var på födelsedagskalas och en massa annat skoj.

Så det har varit en fin helg, jag borde vara glad. Och visst är jag det. Också. Inte minst över värme och vänskap, som visat sig på så många sätt. Min nya vinterjacka (eller mina TVÅ nya jackor!), som jag fått från finaste Rouva. Fina samtal med vänner jag sällan hinner prata med tillräckligt. Många önskningar om att vi snart ska flytta oss. Och mycket annat.

Ändå sitter jag här med söndagsbluesen flödande. Det finns många orsaker. Den vanliga "nu är det över, nu dröjer det till nästa gång"-känslan, förstås. Att det mer och mer börjar störa mig att vår lägenhet, vårt hem, inte tillhör oss, utan att det alltid är något som är ändrat, joxat med, städat, flyttat osv, när jag kommer hem. Av vänlighet och välvilja, det är det som gör det så svårt. Men det bidrar ju till behovet av en snar flytt, det gör det.

Men allra mest tror jag det är känslan av vad Tove Jansson uttryckte så fint i "Vem ska trösta Knyttet?" Orden: "...lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?"
För så är det ju. Att gå från soldattorpet i gnistrande snö, att sitta på tåget och se eftersmiddagsljuset över Strömmen, att se hur de tända julgranarna utanför husen lyser upp vintermörkret i de små byarna vi passar - det vill jag ju visa någon annan, dela med någon, se med fler ögon är mina. Det finns så mycket jag vill dela, så mycket jag vill låta någon annan vara en del av. Trollet när hon är med. En vän, som också kan se, kanske inte samma som jag, men se och visa mig sin värld. Och förstås, någon som är mer än en vän, någon som också är en älskad och älskande man.

Jag har varit singel länge nu. Det går bra för det mesta, jag behöver inte en partner för klara livet, jag behöver honom inte för att bli hel eller för att vara någon. Jag klarar mig bra. Jag är hel och jag är någon - jag är Trollmor. Inte bara Trollets mamma alltså, utan också ett vuxet troll i mig själv. Men jag vill dela mitt liv med någon för glädjen att få dela, för lyckan i att få se med fler ögon och för möjligheten att upptäcka nya saker. Som Skruttet säger: "Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se och att samla vackra snäckor är en underbar idé". Att se och dela, det längtar jag efter.

Och litet är det väl som Skruttet skriver i sin flaskpost: "... jag känner mig så övergiven nu i skymningen... försök att lite trösta mig om du är stark och snäll..." För även om jag oftast inte är ett mycket litet Skrutt, utan en ganska stor och stark Trollmor är det ju som det står i en sång av Svenne Rubins (av alla band...): "Man känner sig litet ur spel. Inte vore det fel med nån form utan tröst". Och även trösten kan delas, ska delas. Jag är också stark och snäll, när det behövs. Och ibland är jag ett mycket ensamt Skrutt. Som längtar efter att dela. Som längtar efter att få ge, och efter att ta emot. Och som har så många vackra snäckor att visa, och som vill att du visar mig dina. Vem du nu är.

Dokusåpan Grannarna - mot ett slut?

Jag lovade ju att återkomma med ett inlägg om allt det fina som ändå hänt under 2010, men det får vänta litet till. En bra sak som hänt är dock att Grannarna verkar gå mot ett slut, eller i alla fall mot ett rejält sändningsuppehåll. Granne A (psykiskt sjuk, blind och med tendens att elda upp lägenheten) och granne K (narkotikalangare med vilda fester) har ju redan flyttat, och minskat behovet av polis och störningsjour radikalt - jag tror jag bara ringt polisen en enda gång sedan juli. Och bara ett eller två samtal till bostadsbolaget, samt några till socialen och sjukvården. Ja, det är vad jag kallar lugnt. I det här huset.

Samtliga samtal sedan i somras har gällt granne I, en tablettmissbrukande, psykiskt sjuk och rullstolsburen äldre man, som aggressivt krävt hjälp av sina grannar i alla möjliga och omöjliga situationer. Och som sett till att urinstanken från hans lägenhet trängde in i min... Nu har han länge muttrat om att han ska flytta, till litet omväxlande platser. Vi har ju vetat att lägenheten är uppsagd, men ingen har riktigt vågat tro på det - vart han skulle ta vägen fanns ju ingen som kunde svara på, och det finns trots allt ansvar för att en sådan man inte kan hamna på gatan. Dessutom måste ju prylarna ut och det finns inte en rimlig chans att han ska kunna bära ut så mycket som en kaffekopp. Min tro var att han skulle sitta tjurig i lägenheten och inte kunna flytta på sig.

Men underverk kan ske - i morse stod flyttlasset utanför porten. Och ikväll verkar det som om lägenheten är tom. Granne I har flyttat. Det kan vara så att det blir lugnt i huset nu - vi kanske får sova om nätterna! Och slippa ducka för en galning vid dygnets alla timmar. Gud ske pris, det kan gå att bo här, till slut.

En fundering

Hur många människor får man göra arga, ledsna eller besvikna för att uppnå ett dröm eller ett mål? Vilket pris ska man själv tvingas betala för att andra ska må bra? Hur ska man balansera mellan krav, önskningar och drömmar för att varken trampa på andra eller gå sönder själv. Och framför allt - vem avgör var gränserna går?

Reklameras: år 2010

Det här har varit ett intressant år, minst sagt. Litet väl intressant, faktiskt. Som vännen T och jag kommit fram till: Vi vill reklamera år 2010, tack. Liten kort summering av händelser, i tidsordning:

* Dokusåpan "Grannarna" var i full kraft från januari och hela våren, med poliser, trygghetsjour, samtal till socialen, hyresvärden, sjukvården och vittnesmål i hyresnämnden. Och jag var för första gången rejält rädd.

* Jag fick migränanfall av kalibern "ambulansfärd till akuten".

* Min far fick en misstänkt hjärtinfarkt, vi vet fortfarande inte riktigt vad det var eller varför.

* En gammal god vän dog, 40 år gammal.

* En fullt normal kommentar till en familjemedlem (som inte ens rörde denna) satte igång helvetsmaskinen, de talar fortfarande inte med mig...

* Trollet åkte på flera infektioner under våren, och jobbet reagerade med sedvanlig ovänlighet.

* Trollet hade dessutom en magnifik trotsperiod (från augusti 2009 och till maj 2010). Inte farligt, men ansträngande...

* T:s make skadade ryggen i en arbetsplatsolycka - tack och lov gick det bra till slut, efter operationer och korsett och träning. Men det var så nära att vi inte ens vill tänka på det. Och jag tackar Gud att det gick bra!

* Jag åkte på en mindre heroisk och mycket smärtsam skada, med två operationer som följd. Sedan kom den tillbaka - botox kanske är lösningen?

* En av mina arbets"kamrater" ägnade våren åt små fina trakasserier så fort chefen vände bort huvudet. Och mindre fina också.

* Trollets knasfot blev sämre igen, ingen vet varför, men dyrare skor blir en praktiskt följd. Men mycket värre är ju att hon för första gången haft ont av vardagsmotionen. Lilla gumman.

* Trollets astma har definitivt blivit värre - höstens infektion ledde till fyra akutbesök. Vi var rätt slut, båda två. Och jobbet var lika rart som tidigare...

* Trollets ena kusin har varit svårt sjuk, bättre nu, men ingen vet om det återkommer.

* Min morbror fick först hjärtinfarkt och sedan stroke - under samma veckor som Trollet och kusinen var sjuka.

* En mycket nära vän fick också hjärtinfarkt, 36 år gammal. Samma period som ovan.

* Som kronan på verket blev jag uppsagd för tre veckor sedan - för övrigt samma dag som jag kom tillbaka efter de där helvetesveckorna med sjukdom. Nu är det egentligen inte en katastrof, jag vill ju inte vara på detta jobb och jag tror verkligen att förändringen blir till det bästa, men visst är det ändå ett ytterligare orosmoment. Även om det känns mycket bättre nu, än alla månader jag har varit beredd på detta och bara inväntat det formella - vår organisation har dåligt med pengar, milt sagt, och det har hintats om "drastiska förändringar" i över ett år nu.

* Genom detta har en depression gått fram och åter, säkert påverkad av att mat, sömn och motion inte varit tillnärmelsevis tillfredsställande. Samt av att ekonomin varit sämre än någonsin, jag har fortsatt att vara socialt och intellektuellt understimulerad och utsatt för en hel del stress. Kan man väl påstå.

Jag kan ha glömt något, eller rättare sagt, jag har med all säkerhet glömt en del och inte skrivit allt. Men jag tycker faktiskt det här året borde få reklameras. Det har varit ett skitår, bättre kan inte sägas. Nu vill jag ha ett roligare 2011!

Och nästa blogginlägg kommer handla om det fina som ändå hänt under detta år - för visst har det också funnits, och på sikt kommer det bli viktigare än mycket av det jobbiga. Men ingen kan påstå att det varit ett stressfritt och lugnt år, 2010.

D'ä somliga dar

Så börjar en dikt av Fanny Alving, som jag tycker mycket om. Den passar ganska bra in på mitt humör just ikväll. Det är en somlig kväll, en där

"man ä så betryckt, och allt vad en gör, så gör en förryckt.
En känner sig svulten i själa och le
och arg att en nånstin vart te.
En känner sig tryckt som ginge till skrift
och en tycker att kammarn ä svart som en grift..."

Det är en "somlig kväll". Trots att dagen varit fin, trots Troll-mys, kompisar på besök, promenad på kyrkogården för att titta på alla ljus, mor och far på fika, godis och kaffe vid datorn och bra bok som väntar. "Ändå är man inte glad" för att citera "Sopor" (Tage Danielssons underbara film). En allmän Weltschmertz kanske, en mindre nedåtdip i tron att jag snart har nytt jobb, en oro för framtid och flytt, Troll och skola, ekonomi och liv. En ensamhet, mitt i allt. Känslan av att sitta vid datorn ännu en lördagskväll, när Trollet sover och hela det sociala livet finns på nätet. En längtan efter en annan sorts kvällar, med te och vänner. Längtan, oro, ensamhet - det räcker gott som förklaring på varför det är en "somlig kväll".

Och jag tillåter mig att känna så. Tillåter mig att vara ledsen, less och trött, ensam och litet arg. Det är ok, det också. Inte för att det är roligt, men för att det är viktigt. Viktigt att erkänna oron för framtiden och längtan efter en annan sorts liv. Det är jobbigt att inte veta, att bara hoppas, och att vara tvungen att välja, utan garantier för om det blir bra. Det är jobbigt att veta att jag måste utsätta mig för eventuella arbetsgivares granskningar, att inte veta säkert om det blir flytt och vad den innebär, om Trollet får en bra skola även i Uppsala, om vi får en bra bostad, eller om vi blir kvar här i en smärre evighet till. Det finns inga garantier, inte någonstans. Livet är sådant, jag vet, men jag måste inte alltid uppskatta det. Jag får vara trött, ledsen och arg. Också. För när jag varit det färdigt är det ju precis som i Fanny Alvings dikt:

"...Men så
ändå
om en stund kan dä hända
att vind kan sej vända
och himlen hon ä ändå märkvärdigt blå
och bekymren ä ändå märkvärdigt små.
Dä ä som bedrövelsen fick sej en törn
och dä börjar å ljusna i snyter och hörn.
Dä börjar å blänka,
dä ä som ett glitter
åv småskratt och fnitter,
och rätt som en sitter
så börjar en tänka:
D'ä tjyven så roligt att leva ändå!"

För det är det ju!

Och gånger två till och med!

Jag har fått en blogg award! Och jag har fått den av två personer - vilket innebär att min blogg faktiskt måste läsas av minst dessa två... ;-) Problemet är jag jag är urusel på att fixa med sådana där käcka saker som länkar och bilder.
Efter litet coachning från fina Rouva klarar jag nu länkar. Och till slut även bilder - hurra för Rouva! Och litet för mig...

De två som gett mig utmärkelsen är Andelieb och Rouva . Tusen tack, fina ni! Allra mest för att ni läser och kommenterar och för att jag får följa era liv via era bloggar.

Reglerna för den här utmärkelsen är, bortsett från att man ska publicera bilden (hm!), att man länka till den/dem man fått utmärkelsen ifrån och tacka. Sedan ska man länka vidare till sju andra bloggar samt berätta sju saker om sig själv.

Jag läser en hel del bloggar, men vissa är ju sådana som halva Sverige redan läser, Ketcupmamman tex. Så jag väljer att ge utmärkelsen till sex bloggar som jag tycker borde få fler läsare, av olika anledningar. Det finns inga krav på att ni som fått utmärkelsen ska föra den vidare, eller berätta om er själva - men som Rouva skrev i sin blogg, det är självklart roligt om någon av er vill. Men främst vill jag som sagt uppmana andra att hitta till dessa vackra eller roliga eller tänkvärda eller fantasifulla bloggare (de flesta lyckas vara allt på en gång!):

Cariad - berättelsen om en ljuvlig flicka med autism, hennes ljuvliga bror och deras fina föräldrar
Barnanskaffandets ABC - om livet med en efterlängtad tös, en vild hund och två mammor
Vuxna människor har inte hamstrar - en mamma som villigt erkänner att barnen stundom är till salu (samt TV:n när den visar fotboll)
Ostadigt - en ingenjör som undersöker världen och hittar förvånansvärda samband. Samt sniglar
Anjo - en ordkonstnär som växlar mellan surrealism och verklighet, humor och allvar
Roleplaying is So Gay - det nördiga är politiskt, om nördar och nördfeminism

Åsså var det sju intressanta saker om mig. Tja, om det är så intressant återstår att se.
1. Jag har en mycket stor barn- och flickbokssamling, och drömmer om att få ägna mig åt mina böcker på heltid. På något vis.
2. Jag är galen i ost och har helstekt lever som absolut favoriträtt.
3. Jag tycker inte om hamburgare, har aldrig fattat vitsen med att lägga pannbiffar mellan svampiga brödskivor.
4. På Spotify blandas Jeja Sundström med Maria Callas och Euskefeurat med Anders Ekborg. Och mycket mer.
5. Jag har fyra husgudar: Barbro Alving, Tage Danielsson, Astrid Lindgren och Claes Eriksson. Samt ett hushelgon: Jonas Gardell. Alla för att de lyckas para humor med medmänsklighet, och intelligens med värme.
6. Har nyligen blivit deltidsvegetarian, eller försöker snarare minska min köttkonsumtion så mycket det går. Dels av klimat- och miljöskäl, men än mer sedan jag såg ett skrämmande program om hur EU-kor äter upp utsädet för Indiens fattigbönder.
7. Jag längtar ut i skogen nästan jämt, älskar att bara vara där.

Det finns kanske mer intressanta saker att berätta, men det får i så fall egna inlägg.

Ännu en natt

när jag sitter vid datorn, efter att ha legat och stirrat i taket i två timmars tid. Jag kan inte sova, det är bara så. Har testat alla mina knep, och de är många vid det här laget. Men just nu hjälper ingenting. Imorgon ringer jag vårdcentralen, så här tänker jag inte ha det.

Fler funderingar

Varför sitter jag och hoppas på nya blogginlägg, mejl och nya kommentarer på Facebook klockan två på natten? Då sover alla kloka människor. Och Trollmor sitter vid datorn och funderar över varför ingen hör av sig. Ack ja...

En fundering bara

Ibland ser man annonser om arkitektritade hus. Min stilla undran är vem som ritar övriga hus på marknaden, om dessa inte är ritade och konstruerade av arkitekter. Finns det en marknad för lärar-ritade hus? Eller chaufförs-ritade? I så fall kanske det finns en bransch att slå sig in i -Trollmorsritade hus borde slå, kan man tycka.

Fast egentligen tycker jag alla hus borde vara ritade av lokalvårdare, hemma-kockar och småbarnsföräldrar. Så de blev någorlunda användbara, med kök, badrum och förvaringsutrymmen som fungerar. Och inte bara en galen arkitekts våta dröm om möjligheten att få till så många oanvändbara vinklar som möjligt...

Psykologisk finess?

Nyss hemkommen efter ett nästan fyra timmar lång akutbesök med Troll funderar jag litet över barnläkares utbildning. Hur mycket psykologi har man läst eller förstått om man föreslår att ett sjukt och ledset barn ska sova utan sitt gosedjur? "Man kan ju byta det mot något annat" tyckte den unga läkaren, som plötsligt fick för sig att Trollets astma berodde på sälen Selma. "Något utan päls, alltså", fortsatte den kloka barnläkaren.

Japp, när man har ett sjukt och ledset och trött barn som inte sovit en blund fast klockan är över fyra - då plockar man bort gosedjuret och ersätter det med en dalahäst. Check.

Halmstrån

Det är mycket nu. Ofantligt mycket. Och inte mycket av det är roligt. Eller för att vara uppriktig - inte ett skit är roligt. Det handlar om små sjuka barn och sjuka äldre släktingar, ett jobb som knäcker mig långsamt men säkert, en ekonomi som är mer än lovligt urusel och mycket, mycket annat.

Ett litet ljus i mörkret var att jag efter stora svårigheter lyckats pilla loss tillräckligt med pengar för att fara på en mycket, mycket efterlängtad fest. Biljetterna är bokade och betalda, barnvakten bokad. Och festen byter datum. Det var halmstrået som knäckte den här kamelen, var det.

Lätt disträ?

Idag var det dags för riktig mat på jobbet, den mat jag tog med igår. Min arbetskamrat och jag värmde lunchen samtidigt, så hon öppnade nedre mikron. I den stod ett paket Lätta. Någon underlig person hade alltså tagit fram Lätta-paketet, brett sin macka och placerat paketet i mikrovågsugnen istället för i kylen. Jag kan inte fatta vem av mina arbetskamrater som är så förvirrad och disträ.

Vad jag åt igår? Definitivt inte polarkaka med Lätta. Och jag stod definitivt inte och bredde den vid mikrougnarna.

Ibland har man tur

Nattens sömn: 4-5 timmar, mycket upphackat.

Dagens måltider:
7.15 - en liten skål specialflingor, te.
10.00 - två polarkakor med lätta (raid i jobbkylen), kaffe
13.00 - äpple
14.00 - två polarkakor med lätta (vi har en trist jobbkyl!)
15.30 - kaffe, en halv restkaka från arbetskamratens kurs, kursdeltagarna var färre än kakorna
17.30 - dubbelfralla med ostkräm, rest från arbetskamratens kurs, se ovan.

Flingorna åts vid köksbordet hemma, polarkakorna stående, äpplet i bilen, kakan faktiskt vid jobbets fikabord och ostfrallan vid datorn. Nu står jag mig säkert de tre-fyra timmar det är kvar tills jag är hemma. Om jag knycker en banan som blev över från arbetskamratens kurs.

Har jag inte en nedrans tur? Att jag varken tror på GI-metoden eller LCHF-dieter eller andra kostpåfund alltså. Eller på det faktum att kroppen behöver mat, sömn och motion för att fungera...

(Och jo, jag hade med mat till jobbet. Hann bara inte äta den).

Återbruk av ord

Ibland är det bra med återbruk av gamla saker. Jag är en varm anhängare av sådant, det är billigt , det är miljövänligt, det är praktiskt. Men ibland känns det inte lika förnuftigt, inte när vi talar om återbruk av ord och känslor som man egentligen inte vill ha alls, inte ens en enda gång.
Idag är de enda ord jag behöver sådana jag skrivit förr, i januari och i juli. Så jag nöjer mig med att citera mig själv, och inse att även om livet sällan är enkelt är det i alla fall repetativt... Om det nu skulle vara en tröst.

Ord från januari: "Jag behöver ett nytt liv. Ganska väldigt mycket behöver jag ett nytt liv. Och just nu, ärligt talat, en famn att vila i för en stund. En kram eller två. Och tillåtelsen att släppa taget en liten, liten stund. För jag är tröttare än jag ens vågar erkänna. Allra mest på att inte ha ett enda andningshål, utöver nätet. För bloggar och facebook i all ära - det är ont om kramar här. Och ont om famnar att vila i".

Ord från juli: "Men åh, att få släppa taget, en liten, liten stund. Att få tillåta sig själv att falla. Att få vara trött, svag och ledsen för en stund. För att sedan orka gå vidare. Innan fallet blir för stort".

Förra helgen släppte jag taget en kort sekund dock, och en mycket kort sekund fanns där en famn. Det var skönt. Men stunden var (av skäl ingen rådde över) så kort att den mest väckte längtan efter mer. Eller kanske framför allt en insikt om hur nära det är innan fallet faktiskt blir för stort. Och om hur oerhört väl jag skulle behöva få falla.

Inte riktigt än

Har de senaste dagarna haft anledning att fundera över om jag har en depression på gång, men har kommit fram till att så inte är fallet. Inte än. Än kan jag "rycka upp mig" (vedervärdigt uttryck!), än varierar sinnesstämningarna och än är jag glad över mycket. Så deprimerad är jag inte. Ännu. Jag är bara ledsen, arg, trött och allmänt slutkörd, på alla plan.

Men jag är i riskzonen, och jag är medveten om det. Det är fortfarande en hel del steg kvar till mörkret, men om inget förändras kommer jag fortsätta min vandring mot det. Det är därför andningshålen är så viktiga, det är därför jag avstår från vinterjacka för att kunna åka på miniäventyrshelg (och tack vare snälla och underbara Rouva löser det sig ändå!), och det är därför jag bloggar och facebookar på arbetstid. För att orka vidare, för att inte fastna i depressionsmörkret. För att ha ett liv, och kunna jobba den tid jag inte knycker för överlevnaden. Och för att fortsätta orka vara mamma, vän och mig själv.

Det är somliga dar...

Måndag. Tufft och allmänt irriterande möte på jobbet, eller snarare, två jobbiga möten. Ett säljblad som bara blir fel - och där det inte ens går att kopiera över bilder, för bilden hamnar upp och ned och visar bara en liten del och ingen begriper varför. Allmänt strul med precis allt. Inte tid att äta vare sig frukost eller lunch, utan klara hela dagen på tre knäckebrödsskivor, varav två med minilätta (det enda som fanns i jobbkylen) och en utan. Bråk med Troll vid hämtningen, bråk som delvis beror på virrigt Troll som vägrar lyssna, men mest på trött mamma (fast det gick över fort). Lapp i Trollets väska om att ungen bara måste ha joggingskor på onsdag, när bankkontot innehåller en hundring och skorna måste köpas i två exemplar, och inte heller kan köpas, eftersom de nya iläggssulorna inte finns ännu - och jag jobbar till nio i morgon kväll. Dessutom fortfarande ledsen efter genomklappningen i helgen, med gråten i halsen mest hela tiden.

Om man har en sådan dag och kommer hem, och möts av en enda postförsändelse på hallgolvet när man öppnar dörren - ett kuvert med Jimmie Åkessons nuna - då är livet faktiskt mer än lovligt dumt!

Borghild och jag

I måndags skolkade jag från ett jobbmöte, ett skitjobbigt och trist och skrämmande jobbmöte. Jag ville inte gå och gjorde det inte heller. Fast det märkte ingen, för jag skickade Borghild. Borghild är en bra typ. En gammal spionchef, som levt undercover i många, många år, och som av de flesta anses som en smått nedgången kvinna, som precis klarar sitt jobb och sin tillvaro. I själva verket är hon knivskarp, leder en framångsrik spionorganisation och är allmänt bra. Hon kan konsten att knipa käft, och hon kan konsten att aldrig ta åt sig av påhopp. Praktiskt person på jobbiga möten, som ni hör. Så jag skolkade och hon fick gå. Och naturligtvis skötte hon sig utmärkt, hon kommer få jobba mycket här framöver.

Min vettigaste arbetskamrat, som kom in när mötet hållit på en tid, fick höra om Borghild efteråt.
"Aha, det var därför du lyckades se så lugn och bestämd ut!", blev reaktionen.

Det är bra att vara rollspelare!

Det är Anna Anka och jag, liksom

Trollmor är inte så där väldans mycket lagd åt kroppspysslande. Jo, hel och ren ska man vara, jag är ju arbetarklass, gudbevars. Hel och ren, och alltid rena underkläder, ifall man skulle bli påkörd av en bil och hamna på sjukhus, som både Jonas Gardells och min mamma uttryckte det.

Men annars... Sminkar mig gör jag titt som tätt, när jag ska på bröllop och andra likartade festligheter, det kan bli hela två gånger på ett år det. Frisören besöks tre-fyra gånger per år, i bästa fall. Kläder... har jag. Men gå och shoppa bereder mig ytterst litet nöje (om det inte omfattar ett dussin böcker, litet choklad och andra väsentliga prylar). Och vad skönhetsoperationer beträffar kan jag hålla brandtal över dess fåfängelighet och onytta. Som Claes Eriksson skriver:
"Inte var det meningen att läkarna
skulle spänna skinn på käringkäkarna.
Suga fett stup i ett,
fylla gamla tuttar med gummikluttar".

Som sagt, ovanstående har alltid varit min filosofi, men si, snart närmar sig andra tider. I likhet med Anna Anka och andra äldre "skönheter" skall nu även Trollmor injiceras med Botox. Tänka er, rynkfri och vacker skall jag bliva. Man anar aldrig vad ödet har i beredskap.

Fast det är klart, det blir väl ungefär läkaren som får se denna rynkfria skönhet, ty Botoxet skall hamna på ett icke nämnbart ställe. Min mindre heroiska krigsskada, som ju opererades två gånger i våras, har kommit tillbaka. Då opererar man inte igen, då injicerar man Botox, berättade läkaren för mig idag. "Det blir du och Hollywoodfruarna, det", som han sade. Så tolkar jag honom rätt ser jag snart ut i baken som Anna Anka gör i ansiktet.

Miljövänligt

Alla vet ju att det är ytterst ovänligt mot miljön att kasta matvaror. Vilket jag varmt håller med om. Jag lagar gärna mat av rester, tar matlåda till jobbet, försöker se till att maten äts upp innan den blir för gammal och går mer på smak och lukt än på datummärkning. Trollet är matglad, som bekant, så broccoli, spenat och paprika blir sällan för gammalt här, icke heller skinka, korv, potatis osv. Men hon slarvar på vissa punkter, så ikväll gjorde jag en insats för miljön och åt upp hennes kvarglömda godis. Jag menar, ska man vara miljövänlig så ska man väl vara konsekvent och se till att inget förfars...

Matdialog i Trollfamiljen

Jag vet inte om det tillhör vanligheterna i barnfamiljer, men så här gick dialogen i kväll:
Troll: "Det luktar broccoli".
Trollmor: "Ja, det beror på att jag har kokat broccoli".
Troll: "Jippie!!!"

Varvid det rara barnet skyndade sig till bords, serverade sig en rejäl portion och utbrast:
"Mjuka och saltiga, precis som jag vill ha!"
Sedan åt ungen broccoli. Och potatis och lax. Och mer broccoli. Varvid Trollmor viskade ett tyst "jippie", hon också. Trots att broccolin faktiskt blev en aning överkokt...

Ett öga rött

Och svullet och ömt. Därför leker jag för närvarande Furst Kei-imitatör. I avsaknad av snygg ögonlapp kör jag dock med batikfärgad sjal över den onda ögat. På något vis känns det inte lika attraktivt och spännande. The story of my life, liksom...

Kvinnan som simmar med ormar

Jag har definitivt ingen ormfobi, även om jag kan tänka mig rarare djur att umgås med. Men när jag simmar på djupt vatten i en stor sjö och en liten smal sak simmar rakt mot min näsa och jag inte lyckas simma undan - då skriker jag! Högt! Och sprattlar vilt. Dock blir jag inte lyckligare när det lilla kräket försvinner mindre än 30 cm från mig. Ormar borde förbjudas i badsjöar! Även om simsällskapet ivrigt förfäktar att "det bara var en liten snok"...

Familjetankar på en sexårsdag

Litet Troll blir bara större. Idag firades sexårsdagen, med paket, bad, kalas, tårta, önskemat och ännu mer paket. Troll uppvaktades förstås av mamma, mormor och morfar, men också av extrakusinerna, gudföräldrar, extramorbror och en del andra. För så här är det:
Vår lilla, minsta familj består av två personer, ett Troll, en Trollmor. Mindre kan det inte gärna bli, om det ska vara barnfamilj. På pappret finns det en mormor, en morfar, en morbror med fru och två kusiner. That's it. På pappret, alltså.

I verkligheten ser det ut så här: Fyra underbara gudföräldrar, som älskar Troll alldeles kopiöst. Två av gudföräldrarna är ett par med två stora barn, som med glädje umgås med Troll, och som Troll älskar. Gudfar Q har världens bästa sambo och fästmö, Trixi, som även hon älskar detta Troll och i princip är gudmor, hon också. Och så finns förstås gudmor B från norr, som vi träffar alldeles för sällan, men med glädje när så sker.

Kära vännen T med töserna M x 2 är ett fint kapitel för sig. Lilla M (som nu är ganska stor, snart 15), var bara 10 när Trollmor väntade Troll. Hon funderade en del över detta med adoption, ochj kom till en fenomenal slutsats: "Du ska ju adoptera Trollet, men hon har ju inte legat i din mage, så hon är ju inte släkt med dig på riktigt. Men du blir ju hennes mamma på riktigt ändå! Då kan väl vi också adoptera henne som vår kusin!" Och det gjorde de, rara M-flickorna. De nämner fortfarande glatt Troll som sin kusin, och vi är alltid bjudna i alla familjesammanhang. Både stora och lilla M är bland de viktigaste personerna i Trollets liv, och jag är glad att hon har så fina förebilder i dem.

Extramorbror är helt enkelt en följd av samma sorts tanke som den från lilla M - vi fann oss vara syskon och adopterade varandra som sådana. Fina systrar har jag i de ovanstående; B, T och Trixi. Vi har helt enkelt insett att adoption är vår grej - man kan adoptera även kusiner och syskon om man vill. Och det vill vi.

Till dessa kommer förstås ett stort antal vänner, vänner som står oss nära, vänner som engagerar sig i Troll och som ställer upp för mig. Vänner som lånar ut lägenheter eller sängplatser, lyssnar till trött Trollmors gnäll, bjuder på god mat, låter oss ärva leksaker och kläder, sms:ar, mejlar, ringer, bryr sig om Trollet, avlastar trött Trollmor genom att leka med Troll när vi ses och mycket mer. Finns. Finns för oss. Så även om vi på pappret har en mycket liten familj ser verkligheten helt annorlunda ut. I verkligheten har vi en stor och underbar familj och underbara vänner, som är viktigare för oss än vad s.k riktiga släktingar kan vara och i vissa fall är.

Så jag är i många fall en ovanligt litet ensamt stående mamma. Och Trollet är i alla stunder ett mycket älskat barn, av många. Hon vet det, och är lycklig för det, det märks. Eller som hon uttryckte det för en tid sedan: "Nästan alla i hela Sverige som känner mig tycker om mig!" Sådant gör även en Trollmor mycket lycklig. Vi är mycket lyckligt lottade, Trollet och jag, för vi har viktiga och underbara människor i våra liv, människor som alltid finns där. Människor, som uttalat eller ej, är den familj och släkt vi valt och som valt oss. För att vi tycker om varandra, för att vi är viktiga för varandra. Det är något att vara otroligt tacksam för, så här på en sexårsdag.

Oro, frustration och en trött Trollmor

Trollet har som bekant en knasfot, vi har inget bättre namn på hennes ben- och fotskada, så den får heta så. Opererad två gånger, och numera behandlad med nattskena, stretching och iläggssulor i skorna (ordet "iläggssulor" ser vansinnigt knepigt ut i skrift, noterar jag). På sistone har vår finaste ortoped upptäckt att hälsenan stramar litet igen. Inte farligt mycket, men tillräckligt för att just nattskena och stretching ska vara aktuellt. Men det ska räcka, var det sagt.

I helgen upptäckte jag att Trollet inte kan sätta ner hälen ordentligt på vänster fot. Hon tå-går på den, och sätter ner hälen på höger. Tydligast märkbart barfota, men tendensen finns även med skor. Troligen förvärras hennes bekymmer av att gå i icke-ortopediska sandaler, men vad göra? Hon får inga utprovade sandaler från ortopedtekniska eftersom hennes fot är för bra, och det räcker med iläggssulorna i de vanliga skorna. Iläggssulor är himla bra, inte tu tal om det. Men vilken unge klarar att gå i riktiga skor i denna värme? Kraftiga skor dessutom, för de måste vara det för att ge stöd. Och Trollet är ett varmblodigt barn som skulle kunna springa i sandaler från snösmältningen om hon fick. Eller dessförinnan... Så även Troll måste få ha sandaler, och vi hittade i alla fall ett par med skålad fot även i år. Men de räcker tydligen inte. Eller också är Trollets fotskada så beskaffad att den kommer bli värre med åren. Vi vet inte, eftersom det inte finns någon vacker diagnos att sätta på denna knasfot. Därmed inte heller någon prognos.

Ja, jag vet. Det är en liten skada, och den besvärar inte Trollet mycket alls - i vanliga fall. Men nu gör den det. Hon tycker det är "jobbigt och obehagligt" att sätta ner hälen, och det syns tydligt att hennes rörelseförmåga är mer begränsad än normalt. Vi skulle behöva en snabb tid till vår ortoped, och Trollet behöver bättre sandaler, något bara läkare kan skriva ut. Men det är semester. Vi kan inte få en snabb tid. Och därmed inte heller bättre skor. Medan vi väntar in tid och skor hinner det för det första bli höst, då inte sandalerna behövs. För det andra, vilket förstås är värre, hinner Trollets hälsena strama ihop sig ytterligare, eftersom hon behöver sätta i hela foten för att senan ska sträckas ut. Det kan hon inte nu. Moment 22 - vilket tycks vara rubriken för allt som har med Troll och sjukvård att göra.

Ja, jag blir frusterad, och tidvis arg. Men just nu är jag mest trött och ledsen. Trött på att vara "duktiga mamman", framför allt. För en sak vet jag med bestämdhet - hade jag varit en mindre trygg och säker mamma hade vi fått mer hjälp. Idag litar läkarna, såväl ortoped som allergiläkare, på att Trollmor fixar det hela; skenor, stretching, allergimat, medicinering osv. Och det gör jag ju. För det mesta. Men ibland skulle det onekligen vara skönt med litet mer hjälp, litet mer stöd, litet fler experter inblandade. Sjukgymnast och dietist, tex. För visst är jag en väldigt duktig och ganska sjukvårdskunnig person, som kan mycket om både allergimat och träningsprogram. Jag är riktigt bra, faktiskt, både på kunnandet och på att hantera Troll i sjukvården. Ungen är genomtrygg vad än läkare och sköterskor gör, och jag kan hantera det mesta, i alla lägen.

Men ibland är jag bara en mamma, en trött, frustrerad, orolig, arg och ledsen mamma, som behöver litet mer än det jag får, och behöver få slippa vara den duktiga mamman i precis alla lägen. Som vill få slippa vara expert även på det medicinska (Troll-expert är jag självklart, i alla lägen), utan istället vill få tiden och svaren jag behöver, istället för en klämkäck kommentar om att jag fixar det så bra själv. Och som dessutom behöver en kram eller två, när oron klumpar ihop sig i bröstet. Fast det sistnämnda kanske inte går att få på recept. Det bara borde göra det...

Halleluja!

Det dunsar i trapphuset! Det smäller och dunkar och låter. Högt. Men hurrom hej, det får så gärna låta! För si, det är flyttlass. Granne K flyttar! Killen med eget apotek, indrivningsverksamhet och ytterst våldsamma och högljudda vänner flyttar.

Och granne A har redan flyttat. Och granne I är så sur på mig att han inte ens hälsar, än mindre ringer på och vill ha hjälp. Så det artar sig bra i huset. Dokusåpan Grannarna verkar gå in i en lugnare fas. Halleluja var ordet!

Humor. Eller nåt.

Vattumannen
21/1-18/2

Torsdagen handlar i första hand om romantik men nöjen kan också passa. Du är glad och utåtriktad.

______

Nu ska vi se:
Torsdag - check
Handlar - check. Mjölk, äpplen, skinka, schampo, bröd...
Romantik - joru. Om min harlequinroman får räknas.
Nöjen - jo, nöjena passade. Och passerade. Och kom i alla fall inte hit
Glad - ja, jisses, jag skrattar nästan utihjäl mig...
Utåtriktad - tja, jag är desperat efter litet sällskap. Gills det?

Jaja, man borde inte läsa horoskop. Särskilt inte i Aftonbladet. Och särskilt inte när midsommarsällskapet ringt sig sjuka. Men jag är trött på helger och helgdagskvällar. De är mycket långa ibland. Särskilt när litet Troll somnar sött vid halv nio, och resten av helgen återstår. Och när det är långt, långt, långt till nästa gång en kväll tillbringas annat än i ensamhet.

Stenhjärta

"It's called 'romance' in some tribes, by the way"stod det i ett horoskop jag skrattade rått åt i januari. Återigen får jag tillfälle att konstatera att jag definitivt inte är någon romantiker. Här bölas det tydligen friskt över dagens bröllop, och jag kan inte ens uppamma det minsta intresse. Jo, jag såg vigseln, sött brudpar, uppenbart jättekära. Finemang. Jättetrevligt. För dem. Men varför jag ska fälla tårar över ett par jag inte ens känner begriper jag inte.

Så nej, Trollmor är inte romantiker. Och ja, min kamrats kommentar "stenhjärta" stämmer nog. Det är helt andra stammar som får ägna sig åt romantik. I min stam håller vi oss till andra lekar.

Bara en tanke...

Ibland, att inte säga ofta, frågar folk om det inte är jobbigt att vara ensam förälder. Jag har ju inget att jämföra med, men jag tycker faktiskt inte det är tiondelen så tufft som det påstås. Det går bra, Trollet är både det bästa och det enklaste i mitt liv. Nej, själva föräldraskapet är inte alls så jobbigt.

Men nästa gång någon frågar mig om de ska våga satsa på ett ensamt föräldraskap är det ett råd jag kommer ge: Se till att du har ett fungerande socialt nätverk på plats, i din närhet. Jaja, det rådet ger alla, det är till och med ett krav för att få adoptera som singel. Men då talas det alltid om ett nätverk för barnets skull, någon som kan barnvakta, hämta på dagis och vara extravuxen i barnets liv. Men det är inte det nätverket jag talar om.

Det är föräldern som behöver sitt nätverk! Jag skulle vilja råda alla blivande ensamföräldrar att se till att det finns fikakompisar i samma stad. Sådana som kan komma över en söndagseftermiddag eller en torsdagskväll och ta en kopp te och prata en stund. Sådana som kan gå med ut på barnvagnspromenader och senare på skogsutflykter. Inte för att i första hand vara med barnet, utan för att prata med föräldern. Annars finns risken att man sitter som Trollmor, med ett socialt liv bestående av Troll, gammeltroll och Facebook. Samt underbara vänner på fel plats. Och tro mig, det är inte ett läge man uppskattar efter drygt fyra år.

Lycklig mamma - lycklig människa

Ett samtal med Kaxiga mamman fick mig att börja fundera litet, igen. Ibland skäms jag över att jag är inte är strålande lycklig 24 timmar per dygn, 365 dagar per år. Jag har ju världens underbaraste barn (helt objektivt förstås!), och jag är en mycket lycklig mamma. Och visst är jag lycklig i mitt föräldraskap, där är jag trygg och nöjd och mår bra, även om Trollet har en tendens att driva mig till milt vansinne mellan varven. Och jag tror och hoppas att litet Troll gör detsamma, även om hon stundom upplyser mig om att hon hellre skulle vilja bo hos sin Vietnam-mamma eller att jag är den dummaste mamman i hela världen och att hon aldrig ska tycka om mig igen. Hälsotecken tycker Trollmor. Så visst är jag en lycklig mamma. 24 timmar om dygnet och 365 dagar om året.

Men att vara en lycklig mamma är faktiskt inte detsamma som att vara en lycklig människa. Föräldraskapet är det bästa och det viktigaste i mitt liv, visst är det så, men det är inte hela mitt liv. Jag är mer än en mamma, jag är också en människa utanför föräldraskapet. Och där är jag inte lika lycklig. Där saknar jag det mesta som gör mitt liv värt att leva; ett vettigt socialt liv, intellektuell stimulans, en trygg ekonomi, ett jobb jag trivs med. Och det är förstås rena skiten att det är så, och jag jobbar på att förändra det, även om det går omåttligt trögt.

Men om jag skiljer de där begreppen åt, om jag tillåter mig att vara en lycklig mamma, men en mindre lycklig människa, då slipper jag i alla fall det ständigt gnagande dåliga samvetet. Om jag accepterar att jag vantrivs med stora delar av mitt eget liv, men att dessa delar ligger utanför mitt föräldraskap - då mår jag faktiskt bättre. För jag är en mycket lycklig mamma, men jag är just nu ingen lycklig människa. Det behöver jag inte skämmas för.

Marwin-tankar - och ljusare stunder

När livet är som jag en gång läste hos Barbro Alving "ormigt och grodigt, loppigt och råttigt", brukar jag citera Marwin, den manodepressiva roboten i "Liftarens guide till galaxen" (Och nej, jag har ännu inte berätta "hela den boken" för Trollet).

"Life. Loathe or ignore it, you can't like it" suckar Marwin och jag ikapp. Det märkliga är att det hjälper. Det, och alla andra depressiva citat jag kan, fungerar. De liksom lappar ihop mig, och gör mig nöjdare, gladare och på mycket bättre humör. Stick i stäv med allt positivitetstänkande är detta vad som hjälper just mig. Kanske för att jag helt enkelt älskar att citera, kanske för att mitt dåliga humör pyser ut med citaten, jag vet inte. Men hjälper gör det, varje gång.

Andra saker hjälper också. Att veta att vänner finns, om än för långt borta för en fika eller en kram. Tanken på ett varmt bad ikväll när Troll sover, och en skruttig Harlequin-bok att läsa i badet. Samt en stor kopp varm choklad efteråt. Märkligt och underbart är det att det alltid är de små enkla sakerna som skapar lyckan. Det är skönt att veta, för varma bad, slaskromaner och varm choklad är lättöverkomliga saker i denna annars trassliga värld.

Så Marwin, du har fel. Man kan faktiskt gilla det här livet. Även om det inte är perfekt.

Så sant som det är sagt

Kaxiga mammans kloke make yttrade följande i helgen: "Din själ dör i Byn". Han har skrämmande rätt.

Jag vet, jag...

En av mina arbetskamrater har nyligen blivit inbjuden till en referensgrupp i ett projekt som under tre år ska studera och analysera varför akademiskt utbildade kvinnor flyr denna trakt. Tre år och mycket pengar ska visst pumpas in i projektet, som för all del också ska försöka hitta lösningar och stöd, så dessa kvinnor vill stanna kvar här.

Men tre år? För en bråkdel av kostnaden kan jag lugnt leverera svaret till projektet. För ser ni, som akademiskt utbildad kvinna, boende i Byn, vet jag en hel del om varför vi flyr. Och varför vi som av olika skäl stannar kvar vantrivs. Langa hit pengarna. Så jag får möjlighet att göra som alla andra kloka kvinnor: Fly fältet och bosätta mig på en ort, där det är ok att vara akademiskt utbildad, intellektuell och kvinna. Samtidigt.

Januariönskan i juni

I ett inlägg i januari skrev jag om min önskan att för en stund få tillåtelse att släppa taget en liten, liten stund. Att slippa hålla alla bollar i luften samtidigt, att få släppa totalansvar för jobb, grannsituation, liv. Att kunna och att få vila. Den önskan är inte mindre idag. För nu är det för mycket. Inte var sak för sig, men detta att det i varje enskild situation saknas avlastning. I jobbet, där alla arbetsuppgifter är djupt, djupt personliga - till den grad att vare sig semester, sjukskrivningar eller föräldraledighet riktigt gäller. Sakerna måste fixas i alla fall. Utan kompensation.

I huset, där både bostadsbolag och grannar förväntar sig att jag ska fungera som kombinerad socialtjänst och vaktbolag. Dygnet runt. Utan kompensation.
I privatlivet, där det egentligen inte är så svårt att hålla ihop det, men där det är svårt att få göra det på mitt sätt, som jag vill och när jag vill, kan och orkar. Där hjälpen är välment, men felriktad. Och där det är oerhört svårt att sätta gränser utan att såra. Där jag mest av allt önskar att själv få bestämma vad som ska göras och när, men där omtanken andra vill ge måste få betyda mer än min integritet. Hur svårt det än är. Och hur mycket kraft det än tar.

Men åh, att få släppa taget, en liten, liten stund. Att få tillåta sig själv att falla. Att få vara trött, svag och ledsen för en stund. För att sedan orka gå vidare. Innan fallet blir för stort.

Försvara sin manlighet?

Som bekant tycker Trollmor att det där med statiska könsroller är rätt daterat. För att uttrycka sig vänligt. Det tycker nu inte alla... I förra veckan skulle Trollet på utflykt med dagis. Bara de stora barnen, de som ska börja skolan till hösten, och alla tre fröknarna. De andra barnen var just denna dag utplacerade i andra grupper, och även frukosten åts med bara storbarnen kring bordet. När Trollet anlände fanns där tre andra barn, de två övriga skulle ansluta något senare. Fyra barn kring bordet, alltså, och just då två fröknar.

Samtidigt med Trollet anlände ytterligare ett barn. Med pappa. Pappan kastade en blick runt bordet, och måste blivit alldeles förskrämd. Där satt tre flickor (pappans dotter inräknad), två kvinnliga fröknar och en pojke. Och så fanns ju Trollmor där, även hon kvinna.Varvid pappan omgående vände sig till pojken och sade:
"Oj, nu får du verkligen hålla reda på flickorna så de inte springer som yra höns på utflykten".

Jag ska inte nämna vad jag tycker om pappans sätt att nedvärdera sin egen dotter. Men hur ser man på sin egen mansroll när man måste vädja till ett barn på knappa sex för att få stöd i sin manlighet? Det var så tydligt att pappan behövde vända sig till en annan man för att inte tappa sin egen mansroll, och jag kan inte tycka annat än att en sådan man borde fundera både en och två gånger över hur han ser på sig själv. Till och med innan han funderar över vilken syn han har på sitt eget barn.

Någon med mig skämta aprillo

I natt var det tyst i huset, så underverkens tid är ännu inte förbi. Jag hade inte ont i kroppen. Rummet var lagom svalt. Jag var nöjd och mätt när jag lade mig. Jag somnade sött. Och tio minuter därefter får Trollet ett astmaanfall. Inget allvarligt, bara den vanliga astmahostan. Men jobbigt för det lilla pyret, som hostar och hostar och hostar. Efter några doser astmamedicin av olika slag somnade hon dock gott, och sov resten av natten, lillgrodan. Det gjorde Trollmor också. I litet drygt fyra timmar. Oh joy.

Men nu undrar jag: Är det en sammansvärjning? Är det ren jävulskap? Eller är jag egentligen kidnappad av marsvarelser/CIA/FOA/ eller annan organisation, som vill se hur långt man kan driva en människa i det alldeles normala livet innan denna människa går bärsärk och börjar bitas?

Orkar inte

Nytt besök av polisen. Granne K. Haschlukt i hela trapphallen, slagsmål i porten, bråk i lägenheten. Och andra grannar som knackar på hos mig för att be om hjälp.

Undrar vem jag kan be? För nu orkar jag inte. Det är för mycket. För mycket överallt. Och jag måste få sova.

Inlärningsmotivation

Man lär sig bra om man är motiverad, sägs det. Så sant. Jag kan numren till polisen, Securitas, socialtjänsten och bostadsbolaget utantill. Samt mina grannars lägenhetsnummer, antal personer i varje lägenhet, kända domar/diagnoser och insatser från socialtjänst/hemsjukvård/hemtjänst/kriminalvård.

Antingen blir jag galen eller också skriver jag en skakande nutidsskildring över "Huset som Gud och socialen glömde". Tyvärr lutar det mer åt det förstnämnda...

And they're coming to take me away, ha ha!

http://www.youtube.com/watch?v=hnzHtm1jhL4

Det här är en favorit. En verklig favorit. Och dessutom råkar det vara precis så det känns, just nu.
Grannarna stökar i trapphuset ikväll, rätt oavbrutet. Igår hade någon raring kastat in en vattenballong genom brevlådan, på post och dörrmatta. På jobbet "upplyste" en av kollegerna idag chefen och oss andra om att bara var hen som arbetade på rätt sätt, och att hen minsann försökt lära oss andra, men att vi varken kunde eller ville förstå. En ramsa hen för övrigt kör litet titt och tätt... Var och en små enkla irritationsmoment, men tillsammans känns det som för mycket just nu.

Jag lovar att bli snäll igen om några dagar, och glädjas åt alla underbara vänner jag har, åt världens finaste Troll och åt att solen stundom skiner. Men just ikväll tänker jag sjunga på denna lilla melodeja och få vara trött och arg och less och ledsen. Får jag tjura färdigt kommer jag snart ut på andra sidan. Annars är risken stor att det blir precis som i sången, och jag hamnar på the Funny Farm.

Sova, sova...

Sömn är just nu en akut bristvara. Antingen sover Trollet oroligt och sparkar Trollmor trehundratolv gånger under en natt, eller också vaknar jag av led- och muskelvärk, för första gången på evigheter. Och grannarnas underbara göranden och låtanden bidrar inte precis till en lugn och sövande atmosfär. I går kväll var det olika former av mild kalabalik från 18.00 till 00.30. Från olika håll, och i korta sekvenser, så det gick knappast att ringa störningsjouren. Polisen ringde jag dock, när granne J och hans mor slogs. Eller ja, jag kan ju inte garantera att det var mor och son som bråkade, det kan ha varit någon av sonens glada kamrater också...

Och jag vet ju att led- och muskelsmärtorna blir värre av att jag inte får sova, eller snarare, att de kommer sig av trötthet. Som i sin tur kommer sig av att jag inte kan koppla av, eftersom det alltid händer något. De nätter det är tyst är jag så trött att kroppen bokstavligen sprängvärker, och då blir det ju inte heller mycket sömn.

Så nu har jag fattat ett beslut. Det blir två Uppsalaresor i juni, med största sannolikhet. För att jag ska få sova hela nätter. Det blir både roligare och billigare än att ta in på hotell, och bättre sömn dessutom. Men milt vansinnigt att man ska behöva åka 30 mil hemifrån för att få sova. Världen är galen. Och som vanligt är den som mest galen där jag finns...

PS Kom just på att idén förmodligen faller. Det funkar troligtvis inte att ta med Troll första helgen. Och gammeltroll jobbar. Så det lär bli ytterligare en helg i huset från helvetet. Istället för en helg i goda vänners lag och litet välbehövlig sömn. Nåja, det är snart sommar. På sommaren får man sova. I ett annat hus. I en annan stad.

Den stolta moderns dilemma eller Life, Universe and Everything

Det är roligt att ha ett begåvat barn. Det är ännu roligare att ha ett nyfiket och vaket barn, som verkligen undrar över hela vida världen. Det är alldeles enormt roligt att vara mamma till ett Troll, som på allvar förutsätter att Trollmor tar hennes frågor och undringar på allvar och gör sitt bästa för att besvara dem.

Men det är inte helt lätt. Igår var Trollet med på möte med dem som står på valsedeln inför kommunvalet i Byn. Det var inte odelat roligt, tyckte Troll. Men det fanns spännande affischer att läsa på, så det gjorde Troll. Noggrannt stavade hon sig fram till: "Riv muren. Befria Palestina".
"Mamma, vad betyder befria? Vad är det för en mur? Vem är Palestina? Varför är det en mur där? Vilka har byggt muren?" var de första frågorna... Så Trollmor fick lova att förklara Israel-Palestinafrågan på väg hem. Och jo, Trollmor förklarade så gott en enkel Trollmor kan, en fråga som varken har enkla förklaringar eller enkla svar. För med vissa Troll fungerar inte "det förstår du när du blir större". Det är bara att bita ihop tänderna, svära lätt över tidig läskunnighet och förklara.

Idag är det "Towel Day" och "Geek Pride Day". Som den stolta nörd Trollmor är finns förstås handduken med. Men Troll undrar ju även över sådant. Så Trollmor berättade, väldigt, väldigt kortfattat om en spännande bok som heter "Liftarens guide till galaxen". Varvid Trollet utbrister: "Mamma, du ska berätta HELA den! Ikväll!"

Som sagt, jag är en stolt mor till ett begåvat barn. Ett barn som läser, undrar över världen och som har en ganska säregen smak när det gäller berättelser. Det är bra saker, alltsammans. Men det gör onekligen en Trollmor ganska trött. Någon som vill komma och berätta om "life, universe and everything" för ett nyfiket Troll? Jag lovar att det är en intressant syssla. På heltid.

Liten blir stor

Helt plötsligt har jag ett nytt Troll därhemma! En superstor tjej, kaxig som få, och med glugg i munnen. Tänk att en enda liten framtand kan göra sådan skillnad. Trollet har tappat de nedre framtänderna tidigare, men då dök de nya upp direkt, så det syntes egentligen aldrig. Men nu så. Igår plockade dagisfröken ut en mycket lös framtand uppe, och Troll stoltserar med en präktig glugg och tycker det är underbart att inte kunna säga "s". Helt plötsligt har jag ett stort Troll, inte det minsta av Trollmors lillpyre längre. Småbarnet är borta, och i hennes ställe finns ett nästan-skolbarn. Det är en märklig förvandling, som självklart gått successivt, men som plöstligt manifesteras i denna enda tappade tand.

Och naturligtvis i det stora steget att vi idag besökte skolan för första gången. Troll fick sin fadder tilldelad, de fikade och lekte, medan vi föräldrar fick information av kommande lärare och fritidspersonal. I höst börjar Trollet barnskolan/sexårs/förskoleklass eller vad det nu kallas på olika håll. Lilla Trollet är nu ett ganska stort Troll. Och hon längtar. Att gå tillbaka till dagis efter skolbesöket var närmast smärtsamt. Det känns bra. Skolan blir något att längta till, något som barnen känner till och har fått nosa på. Tillräckligt bekant för att det ska finnas en viss trygghet, tillräckligt nytt för att det ska vara spännande.

Vad Trollmor tycker och tänker om detta? Att livet går vidare och att det är bra. Allt har sin tid, står det i Predikaren, och så är det. Nu är snart dagis- och småbarnstiden slut för Trollet, och Trollmor är inte längre småbarnsmamma, utan mamma till ett skolbarn. Det är bra, det. Att Troll växer och att Trollmödrar växer. Så är livet. Och det är gott.

Vad är lyckan värd?

Det undrar jag varje gång. Varje gång jag tillbringat några dagar med de finaste människor jag känner, på den plats där jag hör hemma. För varje gång gör det lika ont efteråt. Lika ont att veta att nu dröjer det veckor, kanske månader, kanske ännu längre, innan jag får vara med igen. Innan jag får träffa några av dem som, näst Trollet och gammeltroll, betyder mest för mig. Veckor och månader, när jag i princip bara träffar Troll och gammeltroll utanför jobbet. Veckor, där fredag och lördag bara betyder att det är färre personer inloggade på Facebook. Veckor där ensamheten skär öppna sår i min själ.

Det gör ont i vanliga fall, men efter en så lyckad helg som den förra gör det mer ont än annars, ibland närmast outhärdligt. Det är ibland lättare att helt leva utan tillhörighet, än att få smaka den en stund, för att sedan åter vara ensam. Lättare, men inte bättre. För trots allt är lyckan, den korta men underbara, värd detta. Värd all längtan och all smärta. Värd de tårar jag alltid fäller på vägen bort från den plats där jag hör hemma, på väg till den plats där jag bor. Ni är värda detta, vänner. Var ni än finns.

Nu är det kokta fläsket stekt!

eller "Avsnitt sjuhundraelva - med Trollmor som aktör..."
Idag deltog faktiskt Trollmor i dokusåpan, annat än i rollen som snäll kurator/vårdare/dumbom. Istället agerade Trollmor som ytterst förbannad granne!

Litet efter fem ryckte det i dörren, så Trollmor kikade ut. I trapphallen irrade granne E, den söta lilla dementa dam som bor under oss. Hon hittade inte hem, visste inte riktigt var hon var, var rädd och skakade i hela kroppen. Det visade sig att granne I, mannen som hatar hemtjänst och utnyttjar grannar, hade dykt på henne och krävt att hon skulle komma in och bädda hans säng. Hon vågade inte säga nej, men nu hittade hon inte hem, visste inte i vilken lägenhet hon varit, och var vettskrämd.

Precis då tittade granne I ut, eftersom granne E tappat sina nycklar hos honom. Trollmor tog nycklarna i handen, och sade ytterst bestämt att "I fortsättningen låter du E vara, du begär inte hjälp från henne mera!" Sedan följde jag förstås E hem, vi tog hissen där hon knappt orkade stå. Turligt nog var hemtjänstpersonal i hennes lägenhet - de undrade förstås vart hon tagit vägen... Trollmor meddelade det inträffade, i en rätt bestämd ton, varvid hemtjänsttjejen blev lika arg hon, och ringde upp sina chefer. Därefter gick Trollmor och ringde bostadsbolaget, för nu var Trollmor liksom litet irriterad. Typ.

När telefonsamtalet var avklarat tittade Trollmor ut i trapphallen. Vi har inte precis säkerhetsdörrar i huset, det hörs rätt bra genom dem. Så vad Trollmor hörde var granne I, som larmade hemsjukvården (jo, han har larm, det används i sådana här fall).
"Grannarna bara skäller på mig och är elaka. Jag bara bad en granne hjälpa mig litet och då kom det en grannfru och bara skrek åt mig" klagade den stackars mannen. Livet är humor, under stundom...

Men granne A, han som eldar och skriker, flyttade idag! Och granne K, den med eget apotek och indrivningsverksamhet, flyttar 1 augusti. Han sade självmant upp kontrakten efter senaste Securitasbesöket i huset (som inträffade när Trollmor var på sin lyxsemester, tack och lov). Så nu är det två blådårar mindre i huset, nu har vi bara resten kvar. Och tro mig, granne I ligger risigt till nu. För det är en sak att be om hjälp av en stark och bestämd Trollmor. Men ger man sig på gamla, rädda och dementa grannar - då är verkligen det kokta fläsket stekt.

Och om man som inträffat vid ett par tillfällen dessutom är genuint jobbig mot litet Troll... ja, ni kan ana. Att skämta om att få låna ett gosedjur är helt ok, om det görs på rätt sätt, att skämta om att ta det är inte lika roligt. Och när repliken lyder "Jag ska sova i din säng i natt, det har din mamma lovat mig", då är det bara obehagligt, äckligt och riktigt skrämmande.

Semester för Trollmammor

Tänk er:
* Mer sammanhängande sömn på två nätter än vad man brukar få på en vecka
* Alla mål mat serverade vid bordet
* Gott vin till maten
* Inte en tallrik att diska
* Perfekt uppassning - be om en mugg te och den står på bordet så fort det bara går
* Den underbara lyxen att få vara ifred på toaletten!
* Frisk luft, grönska, sol, härliga vandringar (och en aning regn....)
* Vänner överallt, underbara vänner

Rätt gissat, Trollmor har haft lyxsemester. Inte på hotell. Inte på något lyxigt spa eller på en kryssning. I skogen. I ett tält, på en renfäll, under en mängd filtar. Med maten lagad över öppen eld (fast inte av mig, hurra, hurra!). Där toaletten är stång över grop, och där vandringarna företas med rustning och svärd i oländig terräng och på lerig mark.

För mig är detta mer semester än alla lyxhotell i världen. Att få äta enrisrökt gädda i en paviljong är mer värt än cour de filet på en restaurant. Att lägga sig på en renfäll med en mantel över ansiktet ger skönare sömn än de finaste sängar. Att klättra i moras och över hällar är bättre motion än alla gym. Och att avrättas, falskeligen anklagad för förräderi, av den man litade mest på kan vara det mest spännande och underbara som finns. Om man rollspelar. Om man är på äventyr. Om man semestrar i den bästa av världar med de bästa av människor. Om man helt enkelt gör ett nytt besök i Erborigien.

Sy, sy, sy...

Snart är det dags att springa runt i skogen igen. Och varje gång undrar jag samma sak: Varför är det så omöjligt att sy något i tid? Jag har haft fyra månader på mig - nu kryper jag runt på golvet och klipper ut delar till en kjortel. I sista minuten. Som vanligt. Enda trösten är att jag lär bli klar. Som vanligt. Och att det på något vis har sin charm att inte bryta gamla vanor...

Debut

Trollmor har debuterat som förstamaj-talare. Tredjetalare visserligen, men Trollmor är mycket stolt. Och nöjd. Lokalpolitik är inte mindre viktig än rikspolitiken, och det var oerhört roligt att få säga det jag tror på och arbetar för så det hördes. Jag säger som Kalle Dussin: "Detta ska hädanefter vara min musik".

Såååå skönt!

Den mindre heroiska krigsskadan är nu åtgärdad. En liten nätt operation blev det till slut, efter mycket tjat, femtioelva telefonsamtal och tre akutbesök (samt litet svängar till vårdcentralen). Och som läkaren konstaterade; när patienten njuter av smärtfrihet i operationsområdet direkt efter operationen, då behövdes ingreppet. Akut. Så nu sitter Trollmor tryggt igen. På en icke smärtande rumpa. Det är skönt det!

Intolerans?

Hur kommer det sig att det blir så här på en Livsåskådningsmässa:

* katoliken och den asatroende diskuterar glatt likheter mellan respektive religion, och kommer fram till att de är många
* de bahai-troende fixar omgående ett bröd med vallmofrön till den judiska montern
* muslimen och pingstpastorn tar en fika och har jättetrevligt
* buddisten och prästen i Svenska kyrkan uttrycker sin glädje över att få diskutera gemensamma problem och glädjeämnen inom respektive samfund
* samtliga religionsföreträdare umgås, pratar, skrattar, debatterar, diskuterar och tycker det är lika viktigt som roligt att få mötas

Och i ett hörn sitter representanterna för Humanisterna för andra året i rad, och vägrar diskutera någonting, innan samtliga andra erkänner att de har fel. Samtidigt som de i varje enskild debatt och föreläsning talar sig varma om intoleransen och bristen på respekt hos alla troende. En liten, liten aning självkritik kanske kunde vara på sin plats? För dialog är alltid bättre än monolog, och det är i mötet vi skapar förståelse för varandras livsåskådningar. Jag respekterar ateismen, det är varje människas fria rätt att välja bort en gudstro. Men jag vill mycket hellre ha en dialog om varför och om vad jag kan lära av ateismen som grundsyn, än en monolog som går ut på att alla troende är intoleranta och en aning korkade. För den monologen vinner vare sig förståelse eller respekt.

Det gör däremot den öppna dialogen mellan kloka och genomtänkta människor som förstår att acceptera och respektera olikheten, samtidigt som man vågar stå för sin egen uppfattning. Mötet mellan de kloka är underbart att få vara en del av, möten med de fördömande är bara deprimerande.

(Och jo, de fördömande finns självklart, och sorgligt nog, inom alla religioner, men just på denna årliga mässa är det ju främst de som vill mötas och diskutera som kommer, därav öppenheten och viljan till förståelse).

Men annars är det bra...

Ute snöar det. Nej, regnar. Nej, snöar. Nej... Äh. det kommer ner omväxlande vått och vitt i alla fall.
Inne, eller snarare i trapphuset, låter det. Mycket. Ofta. Och länge.
Själv muttrar jag över mina mindre ärofulla stridsskador, som inte tycks bli bättre. Datorn strular, som datorer ju har för vana. Och månadens inkomster ser skrala ut.

Men annars är det faktiskt bra. Alldeles på riktigt.

Gammal är äldst

Trollet: Mamma, i morgon fyller du år!
Trollmor: Jasså, gör jag? Vad roligt! Hur mycket fyller jag?
Trollet: Sextihundratusen sextinio!
Trollmor: Oj då, är jag så gammal?
Trollet: Jaha! Fast idag är du bara sextiohundratusen. Och ett halvt!

Shapeshifter?

Under flera år var det bara blått som gällde för det lilla Trollet, som bekant. Blått med Blixten, allra helst. Men så, lagom till femårsdagen, kom "stora-rosa-glitter-prinsesse-perioden". Trollmor suckade djupt. Men vad göra - den rosa prinsessperioden fick komma. Och det var Barbiedockor och Barbiefilmer högt och lågt (och barbiefilmer är inte ens dåliga, de tillhör en egen klass av uruselt!), och ett evigt tjat om kjol till dagis.

Ungefär samtidigt började litet Troll protestera mot att vara just troll. "Jag är faktiskt en prinsessa!" hävdade hon envist varje gång Trollmor vågade yttra T-ordet. Jag funderade stillsamt på om jag nu måste döpa om bloggen till "Drottningen tänker och tycker", men insåg att detta var ogörligt. Det må vara att små Troll magiskt kan förvandlas till prinsessor, men en Trollmor är och förblir en Trollmor och blir ingalunda en drottning så enkelt. Men visst, prinsessa i rosa, med Barbie och klänningar, det var ju det val litet Troll gjorde. Och låter man barnet välja blått fast alla andra tycker rosa, måste man ju låta barnet också få välja rosa, fast man själv som förälder tycker blått (eller ja, rött i mitt fall...) Att bryta normer är inget självändamål, som förälder måste man visa respekt för barnets val även om det väljer sådant man själv inte skulle valt.

Men nu har något hänt igen. Helt plötsligt har jag ett litet Troll därhemma igen. Eller ja, ett ganska stort, som ska börja skolan till hösten. Men icke destomindre ett Troll. Som gladeligen accepterar att vara "mammas goa lilla troll", och även benämner sig själv som Trollet då och då. Rosa bärs, men det går bra med blått, lila, rött och grönt också. Det är roligt att klä ut sig till prinsessa, och leka med Barbie-dockorna, men det är inte fel att ligga på mage med alla bilarna heller. Och Trollmor får vara mamma till sitt finaste Troll, utan att riskera raseriutbrott för att hon inte benämns prinsessan. Så Trollmor är rätt nöjd - i trygg förvissning om att det kommer hundrafjorton perioder till där små Troll för liv och pina inte vill tycka, tänka, säga något som ens påminner om Trollmors åsikter och värderingar. Som det ska vara.

Och tråkigt blir det aldrig. Att ena stunden vara mamma till en prinsessa och i nästa till ett troll gör livet rikt och omväxlande. Dessutom är hon underbar i alla skepnader, min egen lilla shapeshifter!

Bäst att passa på

Idag var jag på en endags-retreat, utan Troll, men med yoga, helig dans, skogspromenader, lässtund och rosenmassage. Allt helt underbart, det gav kraft både i stunden och för framtiden. Trollet var hos mormor och morfar, och hade underbart roligt, särskilt som kusinerna var där samtidigt.

I morgon är det söndag, och då kanske man kunde hitta på något annat skoj, tänkte Trollmor. Något Trollet får välja, eftersom denna dag faktiskt var mammas val. Så Trollmor frågade vad Troll kunde tänkas vilja. Lek med någon av bästa kompisarna kanske? Eller åka och hälsa på vänner/extrakusinerna? Trollet funderade litet, och valet blev en utflykt. Bara Troll och Trollmor. Eller som Trollet uttryckte det: "Vi kan väl ha en mamma-dotter-dag. Det kan vi väl alltid ha den här dagen vartenda år".

Och det kan vi ju. Och det ska vi, förstås. När små Troll önskar en mamma-dotter-dag mest av allt, då gäller det att passa på. För trots hennes egna ord har jag svårt att tro att en dag med bara mamma kommer stå högst på agendan 11 april 2020...

Dumt

En mycket irriterande sak är att lida av något man inte kan beklaga sig över, knappt privat och absolut inte offentligt. Därmed missar man all den sympati man borde ha fått. Om krämpan hade varit bättre placerad...

Och ett nytt avsnitt dokusåpa

Är det något jag avskyr är det att vara rädd i mitt eget hem. Det händer inte ofta, inte ens när grannarna väsnas som värst. Men ikväll är jag det. En påtänd/berusad granne som kastar sten på mitt fönster och vill att jag ska komma ut och öppna ytterdörren åt honom - det skrämmer även mig.

Bortskämd!

Då och då talas det om vikten att inte skämma bort sitt barn när det gäller mat. Inte laga särskilda rätter, duka fram och duka av, muta med glass och andra påfund föräldrar kan ta till när de små blåvägrar precis allt som ställs fram. I Trollfamiljen är vissa dock bortskämda när det gäller mat. Grymt bortskämda. Nej, inte Trollet. Trollmor. Trollmor är den mest mat-bortskämda föräldern i detta land. I dag serverades en enkel älgskavsgryta (älgskav, lök, vitlök, svamp, havregrädde, kryddor) med kokt potatis och råa morotsbitar. Gott, men inte märkvärdigt.

Trollet åt och åt och åt, och utbrast slutligen: "Mamma, det var nog det godaste jag någonsin ätit!" (Har jag sagt att hon är verbal, det lilla livet?) Och det hade ju varit enormt smickrande, från vem som helst. Men så utbrister Trollet ofta, om inte varje vecka, så nästan. Och i stort sett dagligen kommer det en kommentar om hur god maten är, och att det är mycket godare hemma än på dagis. Men ungen äter på dagis också. Och hos mormor och morfar. Hon tycker helt enkelt om mat, vällagad mat, med mycket smak. Det har hon alltid gjort, i alla fall sedan hon slutade skratta högt åt potatisen - det var mycket konstig mat tyckte ett nyfått troll.
Kan tilläggas att Trollet däremot inte uppskattar menlös mat, eller s.k barnmat. Mat ska smaka. Och visst, det finns saker hon inte äter. Och sådant hon inte äter mycket av. Men det mesta är bara gott.

Då är det ju inte svårt att laga mat. När nästan allt som sätts fram smakar bra, och uppskattas. Då blir man som förälder gränslöst bortskämd. Och jag kan ärligt talat leva med det!

En timme för jorden - och en timme för själen

Varför gör man det inte oftare? Släcker ner all belysning, låter TV, dator och musikmaskiner stå avstängda och bara sitter still, i skenet från ett par stearinljus. Även i år deltog jag i Earth Hour (troligen den enda i hela området, det var inte många släckta fönster, inte...), och även i år funderade jag över varför jag inte gör sådant oftare. I år fick jag för mig att jag skulle fixa klart disken, trots att klockan var 20.30. Det gjorde jag, i skenet från några ljus. Det var oväntat mysigt, och det kändes lättare att fokusera på uppgiften än det brukar - det blev inget "ska bara kolla/sätta på/ordna". Det var jag och disken, och det var faktiskt inte riktigt lika tråkigt som annars. Nyhetens behag kanske, eller var det rent av detta att jag faktiskt gjorde uppgiften klar?

Sedan satte jag mig med en kopp te (kokade vattnet i vattenkokare precis innan jag släckte ner), fyra ljus och en bok. Återigen fanns inget annat att fastna i, förvillas av, störas av (ja, jo, grannarna förstås, men det är ju en konstant faktor i mitt liv). Jag satt. Läste. Drack mitt te. Åt litet småplock. Hade det bra. Gjorde inte sjutton andra grejer samtidigt. Bara satt. Och det var skönt.

Jag vet inte om Earth Hour gör så mycket för klimatet och miljön, egentligen. Kanske är det bara, som många säger, ett jippo som ska döva folks dåliga samvete. Det spelar rätt liten roll för mig. Jag fick en timme i ro, en timme jag oerhört sällan tar mig annars. Oftast försöker jag göra mycket samtidigt, sitter jag med en bok finns det alltid litet pyssel och syssel att ägna sig åt. Men den här timmen kan jag ju inte med att tända lampor och starta tvättmaskinen. Det blir en timme för jorden, och en timme för själen på samma gång. Undrar om jag i år ska låta den timmen komma oftare? Jag hoppas det. Jorden mår inte bra av energislösande. Men det gör inte själen heller.

Grannarna, avsnitt femtioelva

Eller "One down, the rest to go".

I går var jag kallad som vittne i hyresnämnden, då bostadsbolaget vill upphäva granne A:s kontrakt. Granne A är den gravt alkolholiserade, synskadade och psykiskt sjuke man som stundom upphäver illvrål så halva huset hoppar högt, och stundom orsakar små käcka eldsvådor. Kul kille, liksom. Bostadsbolaget är dessutom verkligt bra, de tänker inte kasta ut mannen på gatan, utan har sett till att genom Soc ge mannen ett bättre alternativ till boende. Troligen går hyresnämnden på bostadsbolagets linje, och i så fall: Tack gode Gud och tack vettiga områdeschefen.

Nu sitter jag vid min dator, som är placerad i hallen. Rätt nära ytterdörren. Från trapphuset, eller snarare via trapphuset, men från lägenheten mitt emot kommer en omisskännelig odör. Det luktar ammoniak. Eller för att tala klarspråk: Det stinker urin! Oftast känns det bara i trapphuset, men idag tränger lukten in i min lägenhet. Så imorgon är det nästa telefonsamtal angående granne I, och den sanitära olägenhet det innebär att vara utsatt för hans oförmåga att pinka på toaletten. Om jag blir galen snart? Gissa tre gånger.

Och på följdfrågan: I nuläget finns det en ledig lägenhet i Byn, i någorlunda rimlig storlek. En enda. Och då har vi inte ens tittat på hyran. Eller läget. Eller den mindre lyckade effekten att Troll då kommer hamna i en helt annan skola än den mycket bra skola vi har på fem minuters promenadavstånd. Så flytt är liksom inte den enklaste lösningen, det heller.

För fyra år sedan

satt jag och Trollmormor på ett flygplan, på väg på mitt livs viktigaste resa. Mina känslor just då beskrivs bäst av Kaxiga mamman i hennes gravidserie:

http://gravidserier.blogg.se/category/pa-vag-in.html
(Tack för en perfekt bild av hur det var och kändes!)

Det var snöigt och kallt i mars även det året. Det var det inte när vi kom fram, kan man lugnt säga. Från -10 till +40 på ett dygn, sådant är chockartat för vintermänniskor som oss. Och nu har det gått fyra år. Ute är det väl inte minus 10, men nästan. Och inne sover ett litet Troll, vars temperatur nog ligger "närmare 40 är 37 komma fem" som det står i visan. Lillgrodan.

Sibirien nästa?

I morse sken solen från en klarblå himmel och det var så där underbart senvintervackert som det kan vara just i början av mars. När vi steg ut genom ytterdörren utbrast Trollet: "Usch mamma, solen skiner på mig. Det tycker jag inte om!"

Sibirien kanske vore ett vettigt bostadsalternativ? Och Trollet är i sanning ett riktigt Troll!

Jag återkommer

och kommer vara vid liv då. Inte för att stormarna egentligen bedarrat, men jag tror mig om att kunna rida ut dem. Och jag är rätt trygg med vad jag hittat hos mig själv mitt i kaoset. Det är rätt bra, faktiskt. Trots att det fortfarande är både tsunami, jordbävning och orkan. Man kan överleva även sådant.

Om någon tycker

att min blogg är tråååååkig just nu så stämmer det. Det beror inte på att mitt liv är tråkigt. Tyvärr inte heller på att mitt liv är roligt. Det beror på att mitt liv är ett enda upp-och-nerpåvänt totalkaos med katastroflarm. Tänk mental jordbävning, känslomässig tsunami och relationsmässig orkan så närmar ni er sanningen.

Men Trollet mår bra. Det är bra. För det gör inte Trollmor.

Joru, sörru...

Let's be honest... you're not exactly the most romantic person in the world. And there's nothing wrong with that.
Flowers, chocolates, and stuffed animals don't really do it for you.

Helt korrekt text så här på Alla Hjärtans dag!

Tufft Troll

Trollmor lider, som tidigare nämnts, av viss tandvårdsskräck. Den har visserligen minskat med åren, men fasa och panik är trots allt det närmaste jag kommer i känslan för att sitta i en tandläkarstol. Och rädslor är ju tyvärr något man gärna överför på sina barn. Därför har det varit med viss ängslan jag tagit Trollet till tandläkare de få gånger detta hänt, för treårskontroll och för en framtand som fått sig en törn och satt löst. Båda gångerna gick det utmärkt, men det var ju inte skarpläge, så oron fanns kvar. Inte för vare sig tandläkare eller Troll, men för att dum trollmor skulle skrämma upp litet barn och göra rädd i onödan. Och det räcker ju med att någon nämner otäckstygen för att jag ska skaka i mina grundvalar...

I går var det dags igen. En liten mjölktand var lös men ville inte ramla ut, så den permanenta tanden började växa ganska snett. Dags att uppsöka tandläkare, med andra ord. Och jo, tandläkaren tyckte nog vi kunde dra tanden. Om Trollet så ville. Det ville Trollet. Så tandläkaren kladdade på litet bedövningssalva, tog tången och drog till. Inte en knyst hördes. Inte en rörelse förnamns. Trollmor bestämde sig för att barnet svimmat/var så panikslaget att det inte kunde tala/laddade för ett jätteskrik. Efter en evighet (fyra sekunder...) vågade trollmor fråga Trollet om hon fanns kvar. Svaret blev ett litet fnittrande ja. Och det var ett mycket belåtet Troll som valde en röd studsboll ur presentlådan och en orange ask att lägga tanden i. Inte ens att bita på en tuss tills det slutade blöda var ett problem. Till och med tandläkaren var imponerad över det fullkomliga lugn som Trollet hanterade situationen med.

Så hittills funkar det. Trollmor har inte överfört rädslan till sitt barn. Trots att experter säger att det är omöjligt att låta bli. Och tro mig, Trollmor är mycket, mycket tacksam för detta. För två familjemedlemmar som fasar för tandläkarbesök är minst en för mycket!

PS Tandfén kom förstås på natten. Vår tandfé busar dessutom och flyttar runt glaset så Troll får leta efter det. Konstifik varelse...

Note to self 2

Kom ihåg att det viktigaste i umgänget med vissa människor är att:
1) hålla käft
2) aldrig någonsin försöka skapa band genom samtal
3) gå därifrån

Annars är risken stor att du ägnar resten av veckan åt damage control. Komplett i onödan.

Dagens gapskratt

Alltså. Jag tror definitivt inte på veckotidningshoroskop. Men jag älskar att läsa dem. De är mer komiska än serier, som jag annars också gillar, och bra mycket roligare än TV-komedier. Förmodligen beror det på att jag har en ganska cynisk och svart form av humor, Blackadder är ju mycket roligare än Mr Bean.

Nå, detta är dagens lilla pärla. Jag skrattade så jag tjöt, gjorde jag.

When it comes to romance, you've been waiting for the latest model -- you know, the one where all the features have been brought up to speed. As an added bonus, it's much less costly, especially on the emotions.

Jepp, en nygjord billighetsvariant av man är ju precis vad jag önskar mig. En Rolexkopia, made in China, kanske?

Solar som slocknar

Hade tänkt skriva ett halvt humoristiskt inlägg, och driva litet med livet och varandet. Men nyss fick jag reda på att en sol slocknat. En vacker och mycket speciell solstråle gick bort idag. En vän jag inte pratat med på många år, men som alltid haft en mycket speciell plats i mitt hjärta. Nu är hon borta och jag kan aldrig mer återknyta kontakten som jag tänkt så många gånger.

För en vecka sedan var det en familjemedlem jag oroade mig för. Där gick det bra, och jag tackar Gud för det. Men för denna solstråle är kampen över. Hon får vila nu, och komma hem. Men här på jorden blir det mörkare.

Vänner! Ni som läser detta. Ni är viktiga för mig, ni är en del av mitt liv och utan er skulle tillvaron bli så mycket mörkare. Jag säger det för sällan till er, men ni finns i mitt hjärta. Ta vara på er och era kära, för livet är mycket skört. Tack för att ni finns i mitt liv. Jag älskar er!

Mera horoskop - eller humorskop?

Aftonbladet för idag:
"Gott om avkoppling och vardagsnöjen. Dessutom har du tur i kärlek så tisdagen känns rätt angenäm".

Kan jag stämma Aftonbladet för uppgivande av falska uppgifter, tro? Eller ska jag ta det som ett stort skämt och vackert skratta utihjäl mig? Det enda ord jag känner igen mig i är "tisdag".

Jag gillar Facebook

Må så vara att det är ytligt media. Och att korkade applikationer äter upp ens tid. Men var annars skulle jag under en enda dag kommunicera med min mor, tre kusiner, två gamla skolkamrater från arla urtid, två gamla studentteater-kompisar, tre jobbrelaterade kontakter, två av mina vänners barn och ett helt gäng övriga vänner från landets alla hörn och från alla perioder av mitt liv?

Jag har fått grattishälsningar, retats med min kusin, tagit emot anmälningar till jobbets föreläsningar, kommenterat valkampanjen, småpratat litet och i största allmänhet hållit mig a jour med vad som händer i mina vänners liv. Ytligt? Ja, kanske. Men så oerhört mycket bättre än ingen kontakt alls, vilket faktiskt varit fallet när det gäller mer än 90% av dem jag på något vis hört av mig till idag. Så jag gillar Facebook. Och bloggar. Och alla andra sätt som gör att även jag, geografiskt och socialt långt borta från de allra flesta av dem jag tycker om, kan hålla kontakt med dem. Internet har fördelar, helt klart!

Faran över, tack gode Gud!

Det var inte så allvarligt som befarat, tack och lov. Ett skrämskott, och måhända en chans att vissa närstående tar det liiiitet lugnare i fortsättningen. För Trollmor är liksom inte ensam om det där att bränna sitt ljus i båda ändar.
Men det gick bra, det var inte så illa som vi trodde och fick besked om, och jag är så oerhört tacksam för det.

Medmänskliga analfabeter

Om detta är att vara entusiastisk - hur trött och ledsen ska jag vara innan arbetskamraterna läser av att jag är det? Klarsynthet är inte direkt den mest framträdande egenskapen hos vissa. Och detta från personer som dagligen påstår att jag är så otroligt lättläst. Jo jo.

Between the stirrup and the ground

Det finns en kort dikt jag tycker mycket om.

Between the stirrup and the ground
he mercy sought
- and mercy found

Kan inte säga att jag funnit nåd där, ännu. Men det är där vi befinner oss nu. Vill inte skriva mer här, för detta rör i första hand inte mig eller Trollet.
Bed för oss, ni som kan och vill. Tänk varma tankar, ni som vill det. För mellan stigbygeln och marken är tillvaron skör.

Sådant jag glömde i planeringen

Note to self: Kom ihåg vid nästa "inte-sovit-på-två-veckor- och-jobbat-häcken-utav-mig" att planera in litet specialsaker. Såsom extremt migränanfall, ambulans, läkare och nurtifjorton medusiner. Ok?

Så kalaset blev inställt. Och Troll vill vara hos mormor och morfar, så nu är alldeles ensam och grannarna är bortdrivna medelst exorcism (=min arga mamma), i alla fall för stund. Visserligen innebär det att den där bakningen måste fixas i morgon istället (annars får Troll inget fikabröd på kalaset hon ska till), och jobbröjningen får också göras under morgondagen. Men ikväll blir det ostkaka, grädde och hjortronsylt, och en lagom intelligensbefriad film. Gott så.

Trött, tröttare, Trollmor

Helvetesvecka 1 är över. Eller ja, arbetsdelen av den. Den officiella arbetsdelen. Ärligt talat ser jag inte så där värst fram mot helgen, och inte mot nästa vecka heller. Hur det gått till fattar jag inte, men detta ser ut att vara en av de mest fullspäckade helgerna på länge.

Nuvarande arbetsplan:
Fredag kväll: Diska, baka någon mer kaka, plocka undan (och klockan är elva...)

Lördag: Frukost, slå in paket, klä Troll fin, skjutsa Troll till kalas (som börjar 10.00), åka till jobbet och röja järnet, hämta Troll, laga lunch, baka kaka, fixa tårta, stryka dukar, ha gäster, fixa middag, diska, skriva klart minst en artikel till medlemstidning, städa.

Söndag: Sovmorgon - kanske. Slå in paket, laga lunch, promenera Troll till annat kalas (inte glömma att ta med eget fikabröd till Troll), handla åt jobbet, hämta Troll, hem, ha Gammeltroll (mormor och morfar alltså) på besök, äta middag, baka till jobbet, diska...

Och sedan börjar helvetesvecka nr 2 - jobb 8.00 - 21.00 tisdag - torsdag. Och på måndag, den enda lediga kvällen är det ett styrelsemöte. Och ingen ledig fredag.
Tyst i huset? Inte så det stör... Men kalabaliken har inte tokstartat än i alla fall, det finns vissa tecken på att det inte blir så mycket sömn alls denna helg.

Nej, jag tycker inte detta är kul. Alls. Jag behöver ett nytt jobb. Jag behöver en ny bostad. Jag behöver ett nytt liv. Ganska väldigt mycket behöver jag ett nytt liv. Och just nu, ärligt talat, en famn att vila i för en stund. En kram eller två. Och tillåtelsen att släppa taget en liten, liten stund. För jag är tröttare än jag ens vågar erkänna. Allra mest på att inte ha ett enda andningshål, utöver nätet. För bloggar och facebook i all ära - det är ont om kramar här. Och ont om famnar att vila i.

När såpor är verklighet

Jag hävdar alltid att jag inte ser på vare sig dokusåpor eller vanliga såpor, eftersom livet erbjuder mig sådana i rikt mått ändå. Vill jag ha allt vad Big Brother och Robinson ger (utom pengarna då...) öppnar jag bara dörren till trapphuset. Det är dokusåpa så det räcker. Och så det blir över. För nu är det inte ens roligt att skämta om längre. Jag har sovit tolv timmar på tre dygn, och under denna tid dessutom arbetat 10-12 timmar per dag. Jag är trött nu. Trött av sömnbrist och trött på att inte få lugn i mitt eget hem. Trött av, om än inte på, ett arbete som tidvis kräver nästan alla dygnets och veckans timmar, men ändå inte ger rimlig ersättning för detta. Trött på att leva mitt liv i en kaotisk dokusåpa. För TV:s dokusåpor har i alla fall en fördel: eftersom jag inte vill se dem behöver jag bara hålla TV:n avstängd. Dessutom gör de pauser ibland, så man slipper uppleva dem på löpsedlar och i fikarum. Dokusåpor i verkliga livet har inga avstängningsknappar. Och de gör aldrig uppehåll och tar aldrig slut. Och jag är trött.

Säsongsstart för Grannarna

Efter en enormt lång jobbdag (slut precis före midnatt) startar dokusåpan Grannarna. Granne A, som varit lugn länge, får ett tokryck och bara vrålar. Högt. Länge. Och i trapphuset. Trots Securitas. Natten som var sov jag knappa tre timmar, pga jobb och Troll. I natt hade jag hoppats på litet längre. Fan.

Ska väl tillägga kanske

att det infällda horoskopet inte innebär att det är några romanser på gång. Icke det minsta. Endast en viss drift med min egen oförmåga till romantik. För som ett ex och jag konstaterade arla i urtid, då vi båda författade massa texter: Lättaste sättet att skilja texterna åt var slutet. Pussades de var det exets. Dog de var det jag. Och ju mer tragiska dödsfall eller olyckshändelser jag fick till - ju nöjdare var jag. Exet ville att de skulle få varandra på slutet och helst få ett antal rara barn. Jag skrattade rått, och lät kvinnan dö i barnsäng, barnen i pesten och mannen bli tokig.

Jo, det finns visst något som heter romantik i vissa stammar. Måtte vara ett annat släkte än mitt, det.

Dagens horoskop

Egentligen inget speciellt med detta, men den sista meningen är klockren!


"You're usually the very soul of objectivity, but not today. You're in an extremely unusual mood -- in fact, you're feeling nostalgic, sentimental (what you'd ordinarily refer to as 'mushy,' and only if you were feeling generous). What's up with that? Well, look at it this way: Even Aquarians are entitled to gush a little every now and then. It's simply your turn. Besides, there's someone out there who'll be delighted at this temporary lapse. It's called 'romance' in some tribes, by the way".

Detta är inte ett blogginlägg

Det är bara en hälsning till de fåtaliga som läser detta att jag är vid liv och återkommer. Efter helvetesveckan också känd som slutrapporteringen.
Då har jag nog litet att resonera om. Och kanske tid att göra det, just nu funderar jag på om det där med att andas är överkurs eller ej. Att sova är i alla fall helt bortrationaliserat denna vecka. Och nästa. Liksom alla andra nöjen.

Kort uppdatering:
Troll mår bra, har lösa tänder och är arg nästan jämt, och längtar väldigt mycket efter att få börja skolan och få en katt. Trollmor är trött, har ond tand och är inte arg fullt lika ofta. Tack och lov. Även Trollmor längtar. Väldigt mycket.